Idag när jag och min kära kumpan till pojkvän satt och funderade, och då menar jag verkligen funderade, diskuterade och reflekterade, över livet och framtiden på Esspressino på Götgatan spelades det väldigt rogivande musik som fick samtalet att kännas som en film där den sorgliga musiken ar soundtracket. Vi blev mer och mer deppiga och när vi skulle gå gick Vedran fram och frågade vad det var för musik. Baristan, som inte var svenskt, tog fram iPoden och visade oss att det var en svensk soloartist som heter Promise and the monster, hjälp tänkte vi och jag gick hem för att Spotify:a fenomenet.

Promise and the monster visade sig vara en ung svenskt tjej som heter Billie Lindahl och som gör en sorts dyster och mycket vemodig musik. Det känns nästan drömlikt. Jag älskar alla hennes låtar! från albumet Transparent Knives. Hon har en fantastiskt speciell röst som ger, i alla fall mig, rysningar i hela kroppen. Hennes röst tillsammans med en akustisk gitarr och stråkar samt effekter låter fantastiskt i mina öron. Om jag blundar ser jag konstiga drömska bilder, det är på gränsen till skräckfilms-obehagligt men samtidigt fantastiskt.

Lyssna på (alla hennes låtar men speciellt dessa):

Sheets
Whither
Antarktis