Sweetness, sweetness I was only joking
When I said I'd like to smash every tooth
In your head

(The Smiths – Bigmouth Strikes Again 1986)

Min underbara Morrissey. Bäst i alla lägen, och speciellt de värsta.



© Island

Idag är det exakt ett år sedan jag skrev på kontraktet på min underbara lilla lägenhet här i Hornstull. Det är nog en av de bästa sakerna jag gjort hittills i mitt liv. Jag kan inte trivas bättre, att ha någonting som bara är mitt eget är en fantastisk frihetskänsla. Det är även exakt ett år sedan jag och C insåg att vi inte kunde hålla oss borta från varandra. Jag ska fira med min lägenhet och C imorgon, en heldag med lägenhetsgos!

Alltså, hur? Jag vet inte hur man lyckas men någonstans börjar det gå utför och sen tar det inte slut. Jag har känt mig på gränsen till sammanbrott under hela dagen och tårarna bakom ögonen har inte varit långt borta. PMS eller verkligt?

Tack underbara fantastiska C för presenten (Senapsgul ullbasker)!

Jag är helt galen i denna man. Varför har jag inte upptäckt honom tidigare?

Ju mer jag läser kring Brian Jones (en av orginalmedlemmarna i Rolling Stones, dog i sin pool 1969) död, ju mer förvirrad blir jag. Polisen hävdar att han drunkade, Brians dåvarande flickvän, svenskan Anna Wohlin, hävdar att han blev mördad av sin allt-i-allo Frank Thorogood. Det sägs även att Thorogood själv ska ha erkänt på sin dödsbädd att han dödade Jones efter en dispyt gällande en skuld. Allt detta diskuteras i filmen "Stoned" (http://www.imdb.com/title/tt0426627/) av Stephen Woolley, som själv ska ha grottat ner sig i ämnet och senare gjort en film om det. Tuva Novotny spelar Anna Wohlin. Jag ska på studs springa och hyra den!

Jag har lyssnat fantastiskt mycket på blues och Rolling Stones den senaste tiden. Jag blandar Muddy Waters med Chuck Berry och Johnny Lee Hocker. Man blir galen i det direkt! Jag kan inte sluta lyssna. Jag måste också erkänna att jag blivit lite fäst vid Rolling Stones, på riktigt. Jag är en Beatles-tjej, visst, men att läsa om hur bandet inspirerades av bluesen och hur mycket de kämpade för att nå dit de kom. Just nu läser jag om perioden när de gjorde albumet "Let it bleed" och släppte singeln "You can't always get what you want" från 1969. Vilken genialisk låt som enligt Richards är "Micks låt" helt och hållet. I love it!

Jag började läsa Keith Richards biografi "Life" och är helt fast. Han beskriver både sin barndom och musiken otroligt inlevelserikt och allt med en skön självdistans. Hans besrivningar hur musiken alltid varit hans liv, vilka artister de lyssnade på och influerade dem under 60-talet men även hur han bytte stämning på gitarren. Jag försöker att bortse från mängder droger som nämns under hela boken, men det är svårt.

Just nu kan jag inte sluta lyssna på denna pärla med ett underbart riff:

"Jumpin' Jack Flash" släpptes som singel 1969