Alltid när jag är ledsen och behöver bli uppryckt lyssnar jag på speciell låt som får mig på underbart humör igen: Joni Mitchell – Carey. Joni Mitchell har en stor plats i mitt hjärta, på många sätt förändrade hon mitt musikliv (hon öppnade upp mitt då känslomässiga ungdomsjag och har sedan dess satt ord på många svåra känslor), och just "Carey" har en speciell inverkan på mig. Jag älskar soundet i låten, de akustiska gitarrerna (Ja, det är faktiskt min favorit Stephen Stills som står för gitarrspelandet) tillsammans med lätta trummor får den att bli medryckande och glädjesprudlande! Låten finns med på det annars utsökta albumet Blue från 1971 där musiker som redan nämnda Stills och James Taylor bland andra medverkade. Joni, som är kanadensiska, var under sin mest intensiva period som artist ute på flertalet resor runt om i Europa och denna låt är inspirerad av just detta hippieliv. "Carey" sägs vara skriven om den lilla staden Matala på Kreta där Joni brukade vara.

"Come on down to the Mermaid Café and I will
Buy you a bottle of wine
And we'll laugh and toast to nothing and smash our empty glasses down
Let's have a round for these freaks and these soldiers
A round for these friends of mine
Let's have another round for the bright red devil
Who keeps me in this tourist town"

Jag ser Carey som en otroligt inspirerande låt med medryckande melodi och en väldigt uppryckande text (Come on, Carey, get out your cane/I'll put on some silver/Oh you're a mean old Daddy, but I like you).

Lyssna på Jonis briljanta låt och njut av den hennes makalösa röst!

För några år sedan upptäckte jag till min förvåning att "Carey" blivit översatt till svenska, av ingen mindre än Ulf Lundell (Ulf Lundell – Glad Igen (Carey)) på hans album "Längre inåt landet" från 1980. Efter det har den svenska versoinen blivit inspelad av bland andra CajsaStina Åkerström (CajsaStina Åkerström – Glad Igen (Carey)) och Lill Lindfors (Lill Lindfors – Glad igen).


Picture by Henry Diltz ©

Var ute på LP-jakt häromdagen och letade Gram-plattor, som är otroligt svåra att få tag på, och hittade en Best of med Flying Burrito Brothers-låtar och några duetter med Harris från 1986. Jag kommer att fortsätta leta efter andra skivor med Gram, exempelvis "GP" som jag längtat efter att få ha i min samling!

Pappa och jag har precis varit på invigningen av Cosmos Musicgroups nya musikaffär på Götgatan 95. Butiken är en ny retrobutik för musiknördar med allt ifrån musikboxar från olika musikgenrer och LP-skivor till posters och T-shirts. Där kan man nog fynda mycket, om inte annat är det en perfekt affär för julklappar! (Ett hett tips till alla nära och kära som inte vet vad de ska köpa till jul...)

Brunchar med släkten på Kvarnen, mitt framför oss står Stockholms snyggaste bar från 1908!

En av 50-talets största filmsuccéer och en av mina favoritfilmer (http://www.imdb.com/title/tt0046250/). Inspelad i Rom med det nya stjärnskottet Audrey Hepburn (som fick en Oscar för instatsen) och veteranen Gregory Peck. Filmen handlar om prinsessan Ann från ett ospecifierat land på publicitetsresa via flera huvudstäder runt om i Europa. I Rom gör hon uppror och rymmer en natt från sitt rum för att på egen hand upptäcka livet i Rom. I staden möter hon den amerikanska journalisten Joe Bradley som upptäcker att hon är den kända prinsessan och planerar att utnyttja situation för ett bra nyhetsscoop. I en scen klipper prinsessan av sig håret och den korta frisyren Audrey har i resten av filmen blev otroligt populär efter filmreleasen.

Jag är fortfarande sjuk och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Min huvudvärk nådde något slags klimax igår när jag hela kvällen var tvungen att ligga ner på grund av extrem migränliknande värk. Idag när jag vaknade var jag så rastlös att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag fick något slags ryck och ändrade om på mina väggar hemma och satte upp en gammal affisch som jag fått av pappa. Det är en gammal bild från Paris med ett par som åker vespa.

Nu har jag varit hemma sjuk i tre dagar! Det är nog bland det värsta jag vet, jag har i princip bara sovit, ätit, sovit och ätit. Försöker muntra upp mig med musik och nu har jag tagit en Ipren så jag tänkte försöka börja läsa min nya bok: Patti Smiths biografi "Just kids". Jag var nyligen och såg Patti Smiths gamla pojkvän Robert Mapplethorpes utställning på Fotografiska, dock utan att bli imponerad.

Idag har jag och Calle promenerat till stan i den härliga höstsolen och fotat med min Ricoh. Jag älskar den! Är redan sugen på att köpa ett till objektiv och fota ännu mer.

Kommer på mig själv med att stå och smådansa vid den kalla busshållplatsen när Björn Skifs underbara discolåt "Krama dig" från 1975 kom i lurarna! Lördagsfeeligen är on!

Ni glömmer väl inte att biljetterna till Paul McCartneys konsert i Globen 10/12 släpps idag klockan 9.00?! http://www.ticknet.se

Min kära vet vad jag gillar! Detta var vad jag fick i ettårs-present. Den senaste i raden utgivna böcker om Marilyn Monroe. Som retrogalen älskar jag självklart också Marilyn som är så lätt att älska att hela världen gör det. Efter ett långvarigt intresse sedan barnsbenen läste jag Oates fiktiva roman "Blonde" som handlar om Monroes liv som utsatt sexobjekt. Boken är en av de bästa jag läst och den gav mig en helt annan bild av Monroe. I "Fragments" visas utdrag ur anteckningsböcker som tillhörde Monroe med dikter, tankar och annat tillsammans med text och bilder om hennes liv. Jag ska börja bläddra direkt och bli mer fascinerad av denna omtalade kvinna.

Hemma hos pappa hittade vi en cool gammal bild på The Band tagen i Stockholm 1971 i samband med en konsert de gjorde här.

Middag hemma hos pappa! (som bara bor två minuter ifrån mig) Vi har ätit kött och fruktsallad och pratat om livet och såklart favoritämnet: musik. Mest lyssnad ikväll blev Kate Bush!

Frutid, myskläder, tv-tid, skitsnack, minnen och kärlek!

Jag har verkligen svårt för artister som inte gör någonting annat än bara är artister, om artisten i fråga inte har en egen utpräglad stil, röst eller artisteri. Med dessa menar jag artister som inte skriver mycket av sin egen musik och/eller inte producerar den. Ett bra exempel på det jag menar är artisten Veronica Maggio. Vad gör hon egentligen? Hon ser trevlig ut och verkar vara en jordnära människa, men vad gör henne speciell? Hon har ingen framträdande röst, hennes texter är intetsägande och rentav tråkiga, hon gör inga speciella framträdanden och står inte för någonting speciellt men ändå ligger hon etta på massvis av listor. Hennes förra album "Vinnaren är...", producerad av henns dåvarande pojkvän Oskar Linnros har en helt annan klass än hennes senaste "Satan i gatan" där hon samarbetar med bland andra Markus Krunegård och Christian Waltz som har producerat hela albumet.

Jämför Veronica Maggio med till exempel den otroligt karismatiska sångerskan Amanda Jenssen (gammal Idol-deltagare) som skriver allt hon gör själv och detta med en otroligt musikalisk känsla. Jag tycker även att Amanda har en fantastisk röst. Varför är Veronica så hyllad när andra artister gör det tusen gånger bättre än henne? Snälla, förklara för mig någon!

Jämför själva...

Min bror spelade på Fasching igår så efter spelningen stannade vi kvar en stund och lyssnade på den underbara soulmusiken som spelas där på lördagar, nämligen Faschings Soulklubb! Om ni vill lyssna på Motownsoul och gammal rythm and blues-musik så kan rekommendera klubben varmt! Det spelades allt från Gloria Jones - Tainted love till Arthur Conley - Sweet Soul Music. 

Jag och Mia med varsitt glas Cava

I lördags gick jag förbi utställningen av Henry Diltz bilder här i Stockholm. De var verkligen bra som jag hade föreställt mig! Jag ville ha 90 % av bilderna i min lägenhet direkt, dessvärre var prisklasserna extrema. Bara hans bok "California dreaming" kostade 3000 kronor. När jag och Calle stod där och drömde oss bort till en dag vi kanske har råd att pryda vår lägenhet med på sin höjd en bild glider det in ett hyfsat karaktärslöst par som direkt gick fram till utställningens absolut snyggaste bild (Bob Dylan röker en cigarett i en immig bil med flockandes fans utanför bilen) för 49 500 kronor. Hjälp, tänkte vi, och försvann där ifrån lite skamsna!

Jag var med bland andra min kära pappa och pojkvän på Orangeriet igår! Den person som valde musiken spelade en väldigt rolig blandning av 60-talsrock och 80-talsdängor. Den sista låten som spelades var en cover på "Always on my mind", låten som Elvis Presley gjorde känd. Jag gillade versionen och letade efter den hela morgonen, det visade sig att det var countrysångaren John Wesley Ryles (http://en.wikipedia.org/wiki/John_Wesley_Ryles) som gjort den. Ingenting slår självklart Elvis version, men det är alltid roligt att jämföra. Lyssna på båda och jämför själv!


Pappa & Calle på Orangeriet

De flesta kärlekssånger är skrivna till en speciell person, vanligtvis någon låtskrivaren har kär. För mig kan en låt få en helt ny innebörd om man får reda på att låten är skriven till en person man känner till. Till exempel är "Suite: Judy Blue Eyes" från Crosby, Stills & Nash första skiva skriven till sångerskan Judy Collins (känd för sina klarblåa ögon) som Stephen Stills hade ett av-och-på-förhållande med 1967-1969. Judy Collins är en singer-songwriter som blev känd bland annat för en cover på Joni Mitchells "Both sides now".