Idag har jag lyssnat på den fantastiska sångerska Buffy Sainte-Marie. Född 1941 i Kanada med indianskt ursprung har hon under sin karriär kämpat för den amerikanska ursprungsbefolkningen. Hon debuterade som 23-åring med albumet "It's My Way" där låten "Universal Soldier", en otroligt stark protestlåt om det enskilda ansvaret i krig, fanns med. Låten blev från början ingen stor succé utan fick ett otroligt uppsving när den engelske sångaren Donovan gjorde en cover på låten samma år. Året efter kom Buffys andra platta "Many a Mile", även här återfinns en låt som blivit mer känd genom att den spelats in av andra artister, "Until It's Time For You To Go". "Until It's Time For You To Go" spelades in 1965 av gruppen The Four Pennies, 1970 av Neil DIamond och sju år efter att den släppts av The King, Elvis Presley, detta är nog låtens mest kända version. Personligen tycker jag att Buffys egna version av denna kärlekstragiska låt är den bästa, hon sjunger med ömhet och känsla och texten berör mig rakt in i hjärtat. Buffy har själv berättat att låten handlar om en man och en kvinna som älskar varandra men inte kan vara med varandra eftersom de är från två olika världar (Don't ask why/Don't ask how/Don't ask forever/Love me now).