Jag och pappa plöjde igenom nästan hela Woodstockdokumentären, filmad av Michael Wadleigh med hjälp av bland andra Martin Scorsese, som kom ut ett år efter att konserten varit, 1970. Filmen fick en Oscar i kategorin "Bästa Dokumentär" och var nominerad till andra. Jag och pappa tittade på tre timmar långa directors cut-versionen som släpptes 24 år senare, 1994. Jag har tidigare bara sett delar från filmen där artisterna uppträder och tyckte att det var otroligt intressant att få se långa klipp som visar människorna som åkte dit, hur deras liv verkade både fantastiskt och depremerande. Intervjuerna med människor på festivalen visar en helt annan sorts kultur än vad man är van vid, med kollektiv, knark och öppet sex. Från scenen varnar speakern för det "bruna LSD-knarken" som cirkulerar men att varje människa gör sitt eget val och om man tar det ska man nog bara ta en dos.  Både jag och pappa sitter även under artistenas uppträdanden och funderar över vilka som är påtända under spelningarna och vilka som blev det efter.

Den största frågan blev dock: Var Joe Cocker hög eller bara flummig under sitt uppträdande? Jag tror ingen kan framföra "With a little help from my friends" så fantastiskt som han gör, hög.

Vi hann inte se klart hela filmen utan slutade när det vara ungefär en halvtimme kvar (vilken betyder att vi missade min älskade Jimi, som spelade sist på festivalen) men bäst var för mig absolut min älskade trio Crosby, Stills & Nash. För att vara bandets andra spelning någonsin (Stills gör det klart för publiken att de är nervösa när han efter den första låten säger "Thank you, we needed that. This is the second time we've ever played in front of people, man. We're scared shitless." gör de ett otroligt gig inte minst med "Suite: Judy Blue Eyes", jag kan inget annat än älska blandningen av Stephen Stills hesa skrik och de andra medlemmarnas ljuva stämmor. Bra är även The Who som avslutar med en underbar version av Eddie Cochrans 50-talshit "Summertime Blues" och Santana som gör en helt makalös version av den svängiga "Soul Sacrifice" med hjälp av publikens applåder, pappa och jag satt och förundrades över den då 20-årige trummisen Michael Shrieve, vad hände med honom?